 |
Denna artikel innehåller inga källhänvisningar. Hjälp till genom att lägga till pålitliga källor. Icke verifierat material kan komma att tas bort. |
Urnordiska, eller nordgermanska, är det språk som talades i Norden under äldre romersk järnålder, folkvandringstid och vendeltid (ca 150-800 e.Kr.). Före urnordiskan har man inte ett enda skrivet ord, helt enkelt för att runskriften inte togs i bruk förrän kort efter år 150. Dessförinnan användes tydligen inget alfabet i Norden, men däremot finns bildskildringar t.ex. i form av hällristningar. I den urnordiska periodens slutskede (ca 600-800 e.kr.) förändrades språket mycket snabbt, och en tydlig skillnad från de andra germanska språken uppkom. T.ex. började slutstavelserna i ord att utelämnas (apokope): gastiR blev gäst; och den typiska bestämda slutartikeln uppkom: dagen (jämför engelska the day, tyska der Tag eller nederländska de dag). Man känner inte till så mycket om hur urnordiskan såg ut. Huvuddelen av det man vet har man fått fram från dagens finska och samiska. Tidiga nordiska lånord i de två språken har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden. Det urnordiska ordet för konung lär ha varit kuningaz (jmfr. finska kuningas). Det urnordiska runalfabetet, futharken, innehöll 24 tecken.
redigera Runinskrifter
Man har funnit omkring 200 runinskrifter på det urnordiska språket fördelat över hela Skandinavien. De som har hittats har varit i form av inristningar på stenar, berghällar eller amuletter. Inskriften på guldhornen från Gallehus som sannolikt är från 400-talet e.kr., är det bäst kända exemplet på det urnordiska språket. Den lyder: "ek Hlewagastir holtijar horna tawido" (runor: ᛖᚲ ᚺᛚᛖᚹᚨᚷᚨᛊᛏᛁᛉ ᚺᛟᛚᛏᛁᛃᚨᛉ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ, läsbart för de som har stöd för Unicode-runor i datorn). Texten skulle på fornnordiska lyda någonting i stil med: "Ek Hlégestr hyltir táða horn." Guldhornsinskriften återges ofta som: "ek HlewagastiR holtijaR horna tawido" - där "R" betecknar ett tonande sje-ljud (jfr franskans age). I fornnordisk tid sammanfaller "R" med "r". Det är samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa inskrifter skiljer sig åt i grammatiken.
redigera Vikingatiden, fornnordiska
Språket under vikingatiden kallas fornnordiska och under denna period började språket att utveckla sig till en västnordisk (norska och besläktade språk), en östnordisk, (danska och svenska) samt en forngutnisk gren. Den fornöstnordiska varianten kallas också fornsvenska eller runsvenska alternativt forndanska eller rundanska. Ett exempel är den s.k. Gripsholmsstenen.