InterwikilänkarSQ - Ukraina.html

dolar amerykański(USD): 2,9561


(Flagga)	(Statsvapen)

Valspråk: Volja, Zlahoda, Dobro
(ukrainska för "Frihet, enighet, godhet")

Nationalsång: Sjtje ne vmerla Ukraina

Huvudstad

Kiev

50°27'N, 30°30'Ö

Största stad

Kiev

Officiellt språk

ukrainska

Statsskick
President
Premiärminister

republik
Viktor Jusjtjenko
Julia Tymosjenko

Självständighet
• Deklarerad
• Erkänd från Sovjetunionen
24 augusti, 1991
1 december, 1991

Yta
• Totalt
• Vatten 603 700 km² (43:e)
försumbart

Folkmängd
• Totalt
• Befolkningstäthet 46 710 816 (26:e)
78,6 inv/km² (92:a)

BNP (PPP)
• Totalt 2007
• Per capita $390 306 miljoner (28:e)
$8 441

Valuta Hryvnia (UAH)

Tidszon UTC +2

Topografi
• Högsta punkt

• Största sjö

• Längsta flod Hoverla
2 061 m ö.h.
Dnjestrovskij liman
km²
Dnjepr
2 280 km

Nationaldag

24 augusti

Landskod UA

Landsnummer 380

Ukraina (ukrainska: Україна; transkriberas Ukrajina eller Ukraїna) är en republik i Östeuropa med landgräns mot Rumänien, Moldavien, Ryssland, Polen, Slovakien, Ungern och Vitryssland. I söder har landet en kust mot mot Svarta havet. Huvudstad är Kiev.

Ukraina är det till ytan näst största landet i Europa efter Ryssland.

redigera Etymologi och uttal

Denna artikels neutralitet är ifrågasatt.
Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.

Dagens Ukraina är en stat med rötter i det fornryska Kievriket (Kievrus), som existerade mellan 800-talet och fram till omkring 1200-talet, då landet blev uppdelat i tre delar: i väst mellan Litauen (dagens Vitryssland) och Polen (dagens Ukraina) och i öst av mongolerna. Då det tidigare Kievrikets ryska befolkning befann sig i tre olika länder började man (för att definiera det ryska folkets territoriella uppdelning) kalla området i söder för Lillryssland.^{Ifrågasatt uppgift} Befolkningen i Lill-Ryssland betraktade sig själva som och kallade sig för rusini (men inte "russkije" som dagens ryssar kallade sig) ända in på 1910-talet. Benämningen ukrainare var okänt för den stora majoriteten, utom för en liten skara intellektuella med västerländsk orientering.^[1]

Namnet Ukraina var ursprungligen en beteckning som började användas av polackerna i slutet av 1500-talet för områdena i östra Polen.^{Ifrågasatt uppgift} Denna beteckning var strikt territoriell^[1] (till skillnad från etnisk) och avsåg ursprungligen den del av dagens Ukraina som låg öster om floden Dnepr.^{Ifrågasatt uppgift} Befolkningen i det polska "Ukraina" var, liksom 300 år innan (då området erövrades) kallades rusini och området Ruś. Som en parallell kan nämnas att de ryska tsarerna vid samma tidpunkt kallades envåldshärskare för "hela Ruś". Det finns flera varianter på ordet ryss, exempelvis ruser, rosser, rusiner, rutener samt det moderna ordet rossijane, vilka alla kommer fram samma ursprungsord, nämligen ruser.^{Ifrågasatt uppgift}

Ordet Ukraina kommer av de slaviska orden (kraj) som betyder ungefär "på gränsen", "nära gränsen" eller "gränstrakt". En liknande benämning finns för det nuvarande kroatiska området Krajina samt det polska landskapet Kraina i Pommern. Benämningen har använts av alla slaver där de gränsar till andra länder.^{källa behövs}

I äldre tid^förtydliga och fram till 1800-talet användes benämningen "Lillryssland" om Ukraina. Det egentliga Ryssland kallades för "Storryssland".

Bokstäverna "ai" i "Ukraina" uttalas i ukrainska inte som en diftong utan som två monoftonger, alltså inte [aj], utan varje vokal för sig, [Ukra-i-na].

redigera Historia

Huvudartikel: Ukrainas historia

På 800-talet bildades Kievriket av östslaver; det kristnades av Bysans år 988. På 1200-talet invaderades landets östra delar av mongoler; därefter blev de västra delarna ett lydrike i Polen-Litauen. Kosacker, upprorsmän från bondeklassen, gjorde flera uppror på 1600-talet och vann anseende för sin krigskonst i hela Europa. År 1648 började ett nytt uppror som skakade Polen i grunden. 1654 anslöts Rus^förtydliga (det som på 1910-talet började kallas för Ukraina) till Moskovien.

Under det stora nordiska kriget invaderade Sverige Rus^förtydliga (som fortfarande inte hette Ukraina då, utan kallades så i väst^{Ifrågasatt uppgift}), men den svenska armén besegrades i slaget vid Poltava 1709. I slutet av 1700-talet blev resterande delar av vad som i dag utgör Ukraina en del av det ryska imperiet.

Under ryska revolutionen bildades Ukrainas folkrepublik 17 mars 1917. Man upprättade arbetarråd i socialistiskt mönster (ukrainska: rada) liknande de sovjeter som fanns i Ryssland sedan revolutionen 1905. Den centrala församlingen leddes av historikern Mychajlo Hrusjevskyj. De stödde bolsjevikerna mot den ryska provisoriska regeringen.^{källa behövs} Efter oktoberrevolutionen intog regeringen ställning för bibehållen autonomitet för republiken, men starka band behölls med Ryssland.^{källa behövs} I början av 1918 minskade emellertid förbindelsen med bolsjevikerna och man strävade efter en suverän ukrainsk stat. Efter freden i Brest-Litovsk tvingade tyskarna ut de bolsjeviker som fanns i Ukraina. Den 29 april 1918 upplöste tyskarna radan och tillsatte en konservativ regering.

I slutet av december 1918 intogs Ukraina av bolsjevikiska styrkor, och Ukrainska SSR, som utropats året innan blev en landsomfattande sovjetrepublik. Ukrainska SSR var en av de första republikerna som 1922 blev en del av Sovjetunionen. Den ukrainska huvudstaden var tidigare Charkov men byttes 1934 ut mot Kiev.

Under 1920- och 30-talen tilldelade Sovjetstaten många ryssar i Lill-Ryssland en "ukrainsk" nationalitet som lagfästes formellt.^{källa behövs} ^{Ifrågasatt uppgift} Den konstgjorda sovjetiska ukrainiseringen av landet ledde till att många skolor öppnades i Ukrainska SSR och började undervisa på det ukrainska språket.

Under vintern 1932-33 dog uppemot tio miljoner människor i Ukraina av svältkatastrofen Holodomor och ukrainska experter^{källa behövs} anser att Josef Stalin medvetet anbringade svälten för att kväsa Ukrainas gryende nationalistiska rörelse. Hungersnöden anses ha orsakats av den påtvingade kollektivisering av jordbruket som påbörjades 1932, och av att de sovjetiska myndigheterna beslagtog säd, vete, mjöl, grönsaker och kreatur.

Mellan 1941 och 1943 var Ukraina helt ockuperat av Nazityskland; de sista västliga delarna återerövrades av Röda armén först år 1944. Ukrainska SSR fick medlemskap i FN 26 oktober 1945 och är således en av ursprungsmedlemmarna, även om det i realiteten enbart betydde att Sovjetunionen fick ett extra säte. År 1986 inträffade ett stort reaktorhaveri i kärnkraftverket i Tjernobyl (se Tjernobylolyckan).

Efter Sovjetunionens fall 1991 blev Ukraina en självständig stat. Ukraina deklarerade sig som självständig och suverän stat 24 augusti 1991, vilket blev bekräftat av över 90% vid en folkomröstning 1 december 1991. En vecka efter blev Sovjetunionen upplöst av Rysslands och Ukrainas presidenter - de länder som hade stiftet unionen i 1922. .^[2]

Ukrainas historia mellan 1992 och 2004 präglades av Leonid Kravtjuk och Leonid Kutjma.

redigera Geografi

Engelskspråkig karta över Ukraina med politisk indelning.

Ukraina är Europas näst största land (som helt ligger inom Europa), beläget i Östeuropa. Det gränsar till Ryssland i öst, Vitryssland i norr samt Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien och Moldavien i väst. I söder har landet kust mot Svarta havet. I sydväst bildar Donaudeltat gräns mot Rumänien.

Det ukrainska landskapet är mestadels ett platt, fruktbart slättland och högland som delas upp av floder, såsom Dnjepr, Donets, Dnjestr och Bug, som rinner söderut och mynnar i Svarta havet eller det mindre Azovska havet i söder. Ukraina är ett bördigt land med svartjord och många floder, och är således en viktig jordbruksexportör för övriga Europa. Mot Vitryssland finns skogsmarker. De enda bergsområdena är Karpaterna i väst som når upp till 2 061 meter över havet vid dess topp (Hoverla), samt de mindre Jajlabergen på Krims sydkust mot Svarta havet i söder. Den viktigaste floden är Dnjepr som rinner genom landet från norr till söder, där den mynnar i Svarta havet vid Cherson strax norr om Krimhalvön.

Ukraina har för det mesta ett tempererat kontinentalklimat, men snarare med medelhavsklimat längs Krims sydkust i söder. Nederbörden är ojämnt fördelad, med mest i väst och norr, och mindre i öst och sydöst. Vintertemperaturen varierar från kyligt vid Svarta havet till kallt i inlandet. Somrarna är varma över största delen av landet, men i regel med mer värme i syd.

Under Sovjettiden var Ukraina de höga kommunistledarnas semesterparadis; det är medelhavsklimat vid Svarta havet, om än vintrarna är kallare. Populära turistmål är Lviv, Kiev, Odessa och Krim med dess riviera. Ukraina kräver inte visum längre (från 1/1 2006) för turistbesök, vilket gör landet mer attraktivt för turister från Västeuropa.

redigera Krim

Huvudartikel: Krim

Halvön Krim på kusten mot Svarta havet anses historiskt ej höra till Ukraina. Halvön, som erövrades från Osmanska riket under Katarina II, flyttades administrativt över till Ukrainska SSR enligt ett dekret från högsta sovjet, på grund av geografisk, ekonomisk och kulturell närhet till Ukraina. Överlåtelsen presenterades av den ukrainskfödde sovjetledaren Nikita Chrusjtjov som en gåva till Ukraina på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654 då det kosackiska Ukraina övergick från Polen till Ryssland. I gengäld gav Ukrainska SSR området kring Belgorod till RSFSR. På Krim finns ryska militärbaser.

redigera Städer

Sevastopol.

redigera Demografi

Sankt Mikaels katedral i Kiev.

Räknat efter folkmängd är Ukraina nummer sex i Europa med 46,71 miljoner invånare (beräknat juli 2006). Befolkningen avtar med mellan 0,3 och 0,6 % per år, till följd av låg fertilitet, betydlig emigration, och hälsoproblem (alkoholism, HIV/AIDS, tuberkulos). Medellivslängden är låg: 62 år för män och 75 år för kvinnor. Även spädbarnsdödligheten är ovanligt hög jämfört med andra länder, vilket i kombination med den låga nativiteten kan leda till demografiska problem i framtiden.^[3] Mellan två och tre millioner ukrainska medborgare arbetar som säsongsarbetare i Västeuropa och Ryssland. De skickar pengar hem till deras familjer i Ukraina och bidrag härmed till en betydlig förökning av köpkraften i landet.^[4]

De viktigaste städerna är Kiev (2,6 miljoner invånare 2005), Charkiv (1,4 miljoner 2004), Odessa (1,1 miljoner), Dnipropetrovsk (1 miljon) och Donetsk (969 700). Av befolkningen bodde år 2005 ungefär 68 % i städer.

De största etniska grupperna (enligt folkräkningen år 2001) är ukrainare (77,8 % av befolkningen) och ryssar (17,3 %); bland mindre grupper finns vitryssar (0,6 %), moldaver (0,5 %), krimtatarer (0,5 %), bulgarer (0,4 %), ungrare (0,3 %), rumäner (0,3 %), polacker (0,3 %), judar (0,2 %), armenier (0,2 %), greker (0,2 %) och tatarer (0,2 %).

Officiellt språk är det östslaviska språket ukrainska, som är modersmål för 67,5% av befolkningen. Ryska är modersmål för 29,6% av befolkningen, det är framför allt de östra och södra delarna av landet som är ryskspråkiga; bland mindre språk märks polska, vitryska, bulgariska, rumänska och grekiska.

redigera Religion

Majoriteten av ukrainarna tillhör någon av de tre ukrainska ortodoxa kyrkorna:

Ukrainska autonoma ortodoxa kyrkan
Ukrainska ortodoxa kyrkan (Kievpatriarkatet)
Ukrainska självständiga ortodoxa kyrkan

Det finns även anhängare av andra ortodoxa kyrkor, som Ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet) och Rysk-ortodoxa gammalrituella kyrkan.

8 % av befolkningen, huvudsakligen hemmahörande i den västra (tidigare polskkontrollerade) delen av landet, är katoliker tillhörande Grekisk-katolska kyrkan, unitarerna, Romersk-katolska kyrkan eller Rutenska bysantinska katolska kyrkan i Karpaterna.

Drygt 2 procent av befolkningen är protestanter. Den största protestantiska kyrkan är Ukrainas evangeliska baptistunion, med över 150 000 medlemmar och omkring 3000 pastorer. Näst störst är pingstunionen Ukrainias kyrka för evangelisk tro med 110 000 medlemmar i över 1500 församlingar. [1] Men det finns även flera andra pingstgrupper och bibelskolor drivna av dem, som Lvov teologiska seminarium och Kievs bibelinstitut. Den samlade pingströrelsen i Ukraina har över 300 000 medlemmar i över 3 000 lokala församlingar.

I Ukraina finns även kalvinister, lutheraner, metodister, sjundedagsadventister och mormoner.

1,7 % av befolkningen är sunnimuslimer, 300 000 av dem är krimtatarer.

Mindre grupper judar, buddhister och Hare Krishna-troende finns även i landet. Hasidismen är en gammal judisk riktning som har historiska rötter i 1700-talets Rutenien.

redigera Politik

Detta avsnitt är en sammanfattning av Politik i Ukraina

Ukrainas parlamentsbyggnad i Kiev.

Ukraina är en demokratisk republik där lagstiftande, utövande och dömande makt är åtskilda. Presidenten nominerar premiärministern men parlamentet (Verchovna Rada, "Stora rådet") stadfäster valet. Presidenten är folkvald och sitter på fem år. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 har den ukrainska politiken dominerats av omfattande statlig och byråkratisk kontroll. Maktdelningen mellan president och premiärminister har varit besvärlig och Ukraina har präglats av politiska gräl och kriser i flera år. Ukrainas parlamentariska läge är ofta instabilt, med regeringskriser som inträffar relativt ofta.

En viktig om inte den viktigaste skiljelinjen i ukrainsk politik går mellan de östra och västra delarna av landet. I de ryskspråkiga områdena i öster är de ryskvänliga vänstergrupperna starka. De västvänliga och nationalistiska grupperna är starka i väst. [2]

redigera Politiska partier och block

Ukraina har ett stort antal små politiska partier, dessa samarbetar i stor utsträckning i olika partiblock. Ukrainas största parti är Regionernas parti, ett rysktvänligt mitten-vänster parti som har det största väljarstödet i de mera välstående ryskspråkiga områdena i öster. Partiet leds av den tidigare premiärminister Viktor Janukovytj. Regionernas parti, stöds av Litvin-blocket, som bestå av Arbeterpartiet och Folkpartiet. Ett annat stort parti på vänsterkanten är Ukrainas kommunistiska parti som leds av Petro Symonenko. Partiet, hade en stark ställning på 1990-talet, under 2000-talets början försvagats partiet men vid parlamentsvalet 2007 bröt partiet förlusttrenden. Man fick då över 1 miljon röster, 5,39 % av rösterna. Till vänstern räknas också Ukrainas socialist parti lett av Oleksandr Moroz. Partiet har samarbetat i många frågor med liberalerna och inträdde 2005 i Julia Tymosjenkos koalitonsregering. Partiet kom inte in i parlamentet vid senaste valet 2007. I valet 2002 blev det national demokratiska och liberala koalitionen Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock, lett av Viktor Jusjtjenko, det största blocket och bildade kärnan i oppositionen. Koalition består av tio mindre partier. Där finns liberaler och kristdemokrater, men även extrema nationalister. Julia Tymosjenkos block hör också hemma på den liberala sidan men är socialliberalistiskt och har en mindre national framtoning. Blocket leds av premiärminister Julia Tymosjenko som mera och mera framstår som Ukrainas reella ledare, efter de vidtagna begränsningarna i president Viktor Jusjtjenkos makt och hans vikande popularitet i befolkningen.

redigera Utrikespolitik

Den dominerande utrikespolitiska frågan är Ukrainas förhållande till Ryssland. Relationerna mellan länderna har under länge tid varit anspända. Den främsta tvistefrågan gäller flottbasen i Sevastopol på Krim, men under Viktor Jusjtjenkos presidentperiod har även gaskrisen varit bidragande till kyliga relationer mellan de två länderna. Ukrainas utrikespolitik under president Viktor Jusjtjenko syftar till att åstadkomma ett så nära samarbete med väst som möjligt. Ett medlemskap i Europeiska unionen är ett långsiktigt mål, redan i juni 1994 undertecknades ett partnerskaps- och samarbetsavtal med EU. Ukraina för också en dialog med Västeuropeiska unionen och vill bli associerad partner I organisationen. Landet förhandlar om medlemskap i världshandelsorganisationen WTO och har även planer på medlemskap i förvarsalliansen NATO, vilket är mer kontroversiellt pga. ett alltför litet folkligt stöd. Bland de västeuropeiska länderna har framförallt Tyskland täta förbindelser med Ukraina, inte minst på det ekonomiska området. USA uppfattas allmänt som Ukrainas viktigaste politiska samarbetspartner. Kontakterna mellan länderna är täta och Ukraina är efter Israel och Egypten det land som får mest bistånd från USA. Ukraina har också ett särskilt förhållande till Kanada som har den största kolonin av ukrainare utomlands, cirka 1,5 miljoner. Ukrainas förhållande till sina centraleuropeiska grannar är i allmänhet gott. Enda undantaget är Rumänien som har gjort anspråk på vissa områden I Ukraina. Av ekonomiska skäl pågår det en utvidgning av samarbete med Turkiet och länderna kring Svarta havet och Iran. [3]

redigera Presidentvalet 2004

Orangeklädda anhängare till Viktor Jusjtjenko samlade på Majdan Nezalezjnosti (frihetstorget) i Kiev.

Presidentvalet i Ukraina ägde rum i november 2004. Valets huvedkandidater var den då sittande premiärminister Viktor Janukovytj och oppositionsledaren samt tidigare premiärminister Viktor Jusjtjenko. Presidentvalet hölls i en väldigt laddad atmosfär med anklagelser om mediapåverkning, valfusk och Jusjtjenko anser att han utsattes för förgiftning.

När valresultaten offentliggjordes den 23 november stod Janukovytj som segare, men Jusjtjenko och hans anhängare, tillsammans med flera internationella valobservatörer, fördömde valet som riggat. Detta föranledde till allvarligare politiska kriser, och utlöste den orangea revolutionen, som är namnet på en serie av demonstrationer och politiska händelser som ägde rum under november 2004 till januari 2005 som ett direkt efterspel till presidentvalen. I flera av norra och västra Ukrainas städer, främst i huvudstaden Kiev, var det omfattande protester med krav på omval. De ville se ett regimskifte från de som styrt landet sedan Sovjetunionens fall 1991, och krävde ökad demokrati och frihet samt större oberoende från Ryssland. I de östra och södra delarna av landet hade Janukovitj stöd av befolkningen, som där anordnade motdemonstrationer till förmån för Janukovitj. Efter utdragna demonstrationer genomfördes omval den 26 december där Jusjtjenko fick 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44 % %. Jusjtjenko blev landets 3:e president den 23 januari 2005.

Efter de politiska omvälvningarna 2004 återkom förre premiärministern Viktor Janukovitj som ledare för oppositionen med sitt Regionernas parti, som hade varit en del av alliansen För ett enat Ukraina. Nyvalet till parlamentet 2005 vanns av Jusjtjenkos allians som utsåg Julia Timosjenko till premiärminister. Hon avskedades i september 2005 på grund av ”samarbetssvårigheter”. Bland annat hade hon anklagat kretsen runt presidenten för korruption.

redigera Parlamentsvalet 26 mars 2006

I det ukrainska parlamentsvalet 26 mars 2006 fick Regionernas parti ledd av Jusjtjenko ärkerival Viktor Janukovitj drygt 30 % av rösterna ock fick tillsammans med ett antal småpartier en majoritet sedan socialisterna bytt sida. Janukovitj utsågs återigen till premiärminister den 3 augusti 2006. Presidenten och premiärministern var oeniga om det mesta och krisen förvärrades i slutet av april 2007. Janukovitj var premiärminister fram till valet 30 september 2007.

redigera Parlamentsvalet 30 september 2007

I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris när president Jusjtjenko upplöste parlamentet och avsåg hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet. I parlamentet hade den dåvarande premiärministern Janukovytjs allierade majoriteten. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Läget blev akut när Jusjtjenko avsatte riksåklagaren Svjatoslav Piskun med ett dekret, varpå inrikesminister Vasyl Tsusjko satte in Berkutstyrkan för att skydda riksåklagaren och dennes kansli. Vasyl Tsusjko drabbades av en hjärtinfarkt, 30 maj efter att Jusjtjenko hade tillsatt en brottsutredning mot honom. Dagen efter påstod han själv att han hade blivit påstår nu att han blivit förgiftad. Han sa att han viste vem som förgiftade honom och varför och att teorin skulle offentliggöras den ifall han inte överlevde. Myndigheterna avfärdade uppgifterna som rykten.[4][5]

Krisen fördjupades ytterligare då runt 2000 man ur inrikesdepartementets trupper, som även hade stöttat Jusjtjenko under "Orangea revolutionen" 2004, försökte tåga mot Kiev inför ett krismöte mellan president Jusjtjenko och premiärminister Viktor Janukovytj. Detta skede på order av befälhavaren Oleksandr Kichtenko, lojal mot president Jusjtjenko. Inrikesdepartementets lojalitet var dock splittrad mellan konfliktens huvudpersoner; Jusjtjenko som tog befälet över departementets trupper med ett dekret, medan Janukovytj hade kontroll över polisen och specialstyrkan Berkut. Båda sidor gjorde försonliga uttalanden medan ledarna till sist möttes och efter långvariga förhandlingar kom fram till en kompromiss enligt vilken det blev nyval 30 september 2007. Resultatet av valet blev att Julia Tymosjenko tog över posten som premiärminister.[6]

redigera Parlamentets sammansättning efter valet 2007

Regionernas parti (175 mandat)

Julia Tymosjenkos block (156 mandat) (Fäderneslandsförbundet • Reform och ordning • Ukrainas socialdemokratiska parti)

Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock (72 mandat) (Vårt Ukraina • Framåt Ukraina! • Ukrainas folkrörelse • Ukrainska folkpartiet • Ukrainska republikanska partiet "Samling" • Kristdemokratiska unionen • Europeiska partiet • PORA • Ukrainska nationalistkongressen • Moderlandets försvarsparti)

Ukrainas kommunistiska parti (27 mandat)

Lytvynblocket (20 mandat) (Ukrainska folkpartiet • Ukrainas arbetarparti)

Se också; Ministerlistan december 2007

redigera Den parlamentariska krisen 2008

Bakgrunden till den parlamentariska krisen var kriget i Sydossetien. President Jusjtjenko tog omedelbart tydlig ställning för Georgien och sin nära allierade Micheil Saakasjvili. Premiärminister Julia Tymosjenkos parti Fäderneslandsförbundet, med en tidigare image av västvänlighet, stoppade en parlamentsresolution som var kritisk mot Ryssland. Den proryska oppositionen med Regionernas parti i spetsen har med stöd av Fäderneslandsförbundet även inskränkt presidentens maktbefogenheter. Vilket ledde till regeringskrisen då de två regerande blocken inte längre kunne sitta i samma regering.^[5] President Viktor Jusjtjenko beslutade att upplösa och utskriva nyval. Valet skulle hållas i Ukraina den 7 december 2008, men en domstol fryste beslutet att upplösa parlamentet. Det var Julia Tymosjenko parti, Fäderneslandsförbundet, som överklagade presidentens beslut att upplösa parlamentet. Enligt yrkandet hade presidenten inte rätt att göra det mindre än ett år efter parlamentet tillträdde. Efter domstolens besked lämnade president Viktor Jusjtjenkos parti, Vårt Ukraina, ett eget överklagande. ^[6]^[7] Krisen fick sin lösning 9 december då de båda rivalerna president Viktor Jusjtjenkos Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock och premiärminister Julia Tymosjenkos block enades om att bilda en ny koalitionsregering. Narodna Partija, det ukrainska folkpartiet, ska också ingå i regeringen och dess leder Volodymyr Lytvyn blir parlamentets nye talman. Nu talar allt för att nyvalet inte blir av.^[8]

redigera Presidentvalet 2009

Julia Tymosjenko och Viktor Janukovitj väntas göra anspråk på presidentposten i nästa val, ett val president Jusjtjenko inte förväntas ha en chans i. Stödet för honom har stadigt sjunkit sedan den Orangea revolutionen för fyra år sedan. I de senaste opinionsmätningarna stöds presidenten bara av fem procent av väljarna. [7]

redigera Ekonomi

Bortsett från jordbruket, som producerar spannmål, sockerbetor, solrosfrön, grönsaker, kött och mjölk, finns även rika naturtillgångar, däribland järn, mangan, titan, kvicksilver, svavel, kaliumkarbonat, kaolin och kalk. Bland industri märks produktion av kol, elkraft, maskiner, metaller, kemikalier och livsmedel (framför allt socker).

Under sovjettiden var Ukraina ett viktigt område, både industriellt och till jordbruket (Ukraina blev omnämnt som "Sovjets kornbod"). Sovjetmakten byggde upp industrin, särskilt vapenindustrin, men självständigheten innebar en svår omställning då flera företag gick under, bland annat då Ukraina inte längre hade tillgång till Sovjets olja och inte hade samma ekonomiska förutsättningar att utveckla nya flygplan av märket Antonov. Motortillverkaren Motor Sich finns också i landet. Läget förbättrades en bit in på 1990-talet.

I dag är landet avhängigt Ryssland när det gäller energitillgångar, speciellt naturgas. Många strukturella reformer har gjort den ukrainska ekonomin sårbar för yttre påverkningar. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 infördes en marknadsstyrd prissättning av de flesta varor, samtidigt som regeringen lade fram flera lagförslag för privatisering av statliga företag. Omfattande motstånd mot dessa ändringar bland politikerna hindrade emellertid dessa förslag att bli genomförda. Detta ledde till att industriproduktionen 1999 var 40 % av vad den var 1991. En slapphänt pengapolitik ledde till att inflationen utvecklades till hyperinflation i slutet av 1993. År 2003 levde uppskattningsvis 29% av befolkningen i fattigdom och under existensminimum, vilket är cirka 700 svenska kronor per månad. I april 2007 var medellönen per månad i Ukraina 1224 hryvnja, vilket motsvarar ungefär 1675 svenska kronor. Mest tjänar man i Kiev där medellönen ligger på 2040 hryvnja, vilket motsvarar 2792 kronor, i övrigt är det i det östliga och till majoriteten rysktalande områden som har de högsta medellönerna. De lägsta medellönerna har den västliga delen av landet, och lägst i Ternopil oblast. Matpriserna är höga och arbetslösheten är stor. De trånga levnadsvillkoren har gjort att 4-5 miljoner ukrainare har emigrerat.^[9]^[3]

Den före detta regeringen Jusjtjenko förpliktade sig att reducera antalet regeringskontor, göra lagstiftarprocessen mer strömlinjeformat, skapa en lagmässig miljö för entreprenörer samt vidta en omfattande skatteomläggning. Ändringer i mer politiskt följsamme områden som strukturändringar och privatisering av landområden fortsätter. Externa organisationer, med den internationella pengafonden i spetsen, har fordrat Ukraina att öka tempot i ändringsprocessen.

År 2000 visade bruttonationalprodukten en växt i exporten på 6 %. Detta var den förste registrerade växten sedan självständigheten 1991. Samtidigt växte industriproduktionen med 13 %. Denna växt fortsatte 2001, då BNP ökade med 9 % och industriproduktionen med över 14 %. Växten understöddes av ökande optimism hos konsumenter och investorer.

I juli 2006 visade president Jusjtjenko siffror som visade att Ukrainas BNP vuxit med 9 % i jämförelse med juli 2005. Han sade också att befolkningens tillgångar ökat med cirka 20 %.

Under november 2008 blev Ukrainas ekonomi hård drabbat av den globala finanskrisen. Den hårt trängta ekonomin blev akuta, i synnerhet landets banksystem, eftersom världsmarknadspriset på stål, landets främsta exportvara, har fallit samtidigt som kreditmarknaden hamnat i kris. Internationella valutafonden, IMF, beviljade då Ukraina ett lån på 16,4 miljarder dollar runt 127 miljarder kronor. Pengarna behövs för att stabilisera landets ekonomi och dess finanssektor som skakats av den globala finanskrisen. IMF hoppas att den tvååriga planen som upprättats tillsammans med Ukraina ska begränsa inflationen och rädda vacklande banker. [8]

Ukraina ser ut att vara det land som kommit närmast avgrunden pga. av den globala finanskrisen. Produktionen av landets huvudsakliga exportprodukt, stål, kollapsade i november 2008 då den minskade med 48 procent. Industriproduktionen sjönk totalt i Ukraina med över 30 procent. Det är produktionsfall som väl kan mäta sig med utvecklingen under depressionen på 1930-talet. Och ingenting pekar på någon vändning uppåt. Ukrainas ekonomi som uppvisade en positiv tillväxt för fjolårets första tre kvartal har nu vänt nedåt i en hisnande fart. För de utländska banker, exempelvis Swedbank, som förvärvat lokala banker och expanderat sin utlåning i landet lär det bli svårt att undvika massiva kreditförluster. En del banker ha frusit sparkonton sedan kunder har skyndat till bankerna för att försöka ta ut sina pengar och bankerna har slutat att växla valuta for privatpersoner. Ukrainas valuta hryvnjan har tappat kraftigt i värde under krisen.

IMFs lån överbyggar visserligen den värsta likviditetskrisen, men också ordinerat en besk ekonomisk medicin, bland annat en devalvering av den ukrainska valutan, hryvnjan, och tuffa budgetbegränsningar för att betala ut den andra tranchen. Med den rådande politiska oredan i Ukraina ser det inte så hoppfullt ut. [9]

redigera Infrastruktur

Det totala vägnätet i Ukraina omfattar 273 700 kilometer, varav 170 000 kilometer klassas som nationella vägar. Biltätheten i Ukraina är ganska låg, men håller på att växa sig allt starkare. Ukraina kan från 2006 besökas av svenskar utan visum. Till skillnad från i Ryssland gäller svensk bilförsäkring i Ukraina.

Persontransporter görs fortfarande kollektivt av merparten. Järnvägsnätet har idag totalt 22 200 kilometer bana. Det är även järnvägen som är den viktigaste godstransportvägen. Ukraina har samm breda spårvidd som Ryssland och andra fördetta sovjetstater.

Rörledningar för import av olja och gas går från Ukraina upp till Ryssland. Totalt finns det i Ukraina cirka 4 400 kilometer vattenvägar i form av floder och kanaler. Dnepr är den viktigaste vattenvägen för transport i landet. Det finns flera hamnar i landet, bland annat i Odessa, Sevastopol, Mykolajiv, Cherson, Kertj och Mariupil. Det finns även internationella flygplatser i Kiev, Simferopol och Odessa.

redigera Referenser

Denna artikel behöver fler källhänvisningar.
Du kan hjälpa till genom att lägga till fler pålitliga källor. Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort helt.