Ostia Antica (av lat. ostium, "dörr", "mynning", ital. Ostia Antica), var det antika Roms hamnstad vid Tiberns mynning, belägen c:a 18 km sydväst om huvudstaden.
Från urminnes tider erhöll man där salt i de långsträckta grunda lagunerna på ömse sidor om flodens utlopp. Ostia, den äldsta romerska kolonien, anlades enligt sagan av Ancus Marcius på 600-talet f.Kr.; det uppblomstrade snart och vann under republikens tid allt större betydelse som hamn för dels transport- och handelsfartyg, dels krigsflottan. På grund av den ständigt fortgående uppslamningen och andra olägenheter visade sig den gamla hamnen efter hand otillräcklig för världsstaden Rom, varför kejsar Claudius (41-54 e.Kr.) år 42 e.Kr. för oerhörda kostnader anlade en ny, den s.k. Portus Augusti (nuv. Porto) 4 km. längre norrut. Intill denna anlade Trajanus (98-117) en annan, Portus Trajani, varjämte en präktig kanal grävdes från Tibern till hamnen och havet. Denna s.k. fossa Trajani kom så småningom att utgör den segelbara högra armen av Tibern. Under kejsartiden en blomstrande stad och omtyckt badort, sjönk Ostia efter Alariks och andras angrepp allt mer.
Vid arkeologiska utgrävningar sedan slutet av 1800-talet har omfattande ruiner och konstverk från romartiden kommit i dagen nära nuvarande Ostia, en liten by med ett par hundra invånare, belägen omkr. 5 km från den nuvarande kusten, som på grund av uppslamningen årligen växer med ett par meter. Ostia är biskopssäte, ett av de äldsta och mest ansedda i den katolska kristenheten.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
