InterwikilänkarSQ - Montenegro.html

dolar amerykański(USD): 2,9561


(Flagga)	(Statsvapen)

Valspråk: -

Nationalsång: Oj, svijetla majska zoro

Huvudstad

Podgorica

Största stad

Podgorica

Officiella språk montenegrinska¹
serbiska, bosniska, albanska och kroatiska

Statsskick
president
premiärminister

republik
Filip Vujanović
Milo Đukanović

Självständighet
• Deklarerad
• Erkänd 3 juni 2006
8 juni 2006

Yta
• Totalt
• Vatten 13 026 km² (156:e)
N/A

Folkmängd
• Totalt
• Befolkningstäthet 678 177 ^[1] (159:e)
48,7 inv/km² (126:e)

BNP (PPP)
• Totalt 2006
• Per capita $3 394 miljoner^[1] (162)
$4 800^[1]

Valuta Euro (EUR)

Tidszon UTC+1

Topografi
• Högsta punkt

• Största sjö

• Längsta flod Bobotov Kuk
2522 m ö.h.
Skadarsko Jezero (Skadarsjön)
368 km²

km

Nationaldag

13 juli

Landskod ME, MNE

Landsnummer +382

1. Allmänt ansett som den ijekaviska dialekten av serbiskan.

Montenegro (serbiska/montenegrinska: Црна Гора, Crna Gora (uttalas ['tsrna 'gora])) är en republik belägen vid Adriatiska havet på Balkan. Montenegro gränsar till Kroatien, Bosnien–Hercegovina, Serbien, Kosovo, samt Albanien. Huvudstad är Podgorica (tidigare kallad Titograd). Landets invånare benämns montenegriner. Namnet Montenegro kommer från den venetiansk italienska översättning av det montenegrinska namnet Crna Gora som betyder "Svarta berget".

Innehåll

1 Historia
2 Politik
- 2.1 Folkomröstning om självständighet
- 2.2 Parlamentsval
3 Geografi
- 3.1 Administrativ indelning
4 Demografi
5 Ekonomi
6 Infrastruktur
7 Försvar
8 Kuriosa
9 Referenser

redigera Historia

Huvudartikel: Montenegros historia

I mitten av 1000-talet fick flera serbiska riken självständighet från Bysans; området som skulle bli Montenegro blev då en del av serbiska furstendömet Duklja. År 1186 införlivades Duklja som en provins i det serbiska kungadömet av storfursten Stefan Nemanja. En senmedeltida föregångare till dagens Montenegro var det serbiska furstendömet Zeta, som blev självständigt från Serbien 1371, även om det redan sedan 1356 hade haft visst självstyre under furst Balša I. Området erövrades av Osmanska riket år 1496. Den serbiska befolkningen i området Zeta fortsatte dock att strida mot de osmanska ockupanterna, och lyckades under flera perioder hålla området självständigt, mycket tack den svårtillgängliga terrängen.

En av de egentliga grundläggarna av Montenegro var den serbiska biskopen Danilo Petrović-Njegoš (1697-1735), som avskaffade den folkliga valrätten, så att varje vladika (prins-biskop) själv fick utse sin efterträdare. Därefter kom huset Petrović-Njegoš regera i Montenegro fram till 1918 då landet anslöt sig till Serbien. Danilo hade nära förbindelser med Ryssland och på så sätt fick landet sin framtida inriktning. Hans dynasti härskade sedan i Montenegro fram till landets utplånande som självständig stat 1918 efter första världskriget.

Bland härskarna märks Peter I, som var regerande biskop 1781-1830 samt dennes brorson Peter II (1813-1851; regerande biskop 1830-1851). Peter II efterträddes av sin brorson Danilo I (född 1826, furste från 1851). Under hans regeringstid genomfördes såväl administrativa som militära reformer. Han avskaffade vladyka-ämbetets andliga karaktär och 1852 antog han titeln knjaz (furste). Danilo blev dödligt sårad den 12 augusti 1860 av den landsförvisade montenegrinen Todor Kadić och avled påföljande dag. Danilo var sedan 1855 var gift med Darinka Kvekić (död 1892) men hade ingen son. Han efterträddes av sin brorson, Nikola I.

Montenegro förklarades självständigt från Osmanska riket vid Berlinkongressen 1878.

Den första konstitutionen skrevs 1905 och den 28 augusti 1910 utropades Europas yngsta monarki och Nikola I kröntes kung. Landet utvidgades med framgång i Balkankrigen 1912 och 1913, då man stred tillsammans med Serbien mot det Osmanska riket. Under första världskriget led man svåra förluster mot den österrikiska armén då man ställt upp på de allierades sida. Den serbiska armén tillsammans med montenegriska enheter drev dock ut österrikarna i slutet av kriget och befriade Montenegro. 1918 anslöt sig Montenegro till den nybildade staten mellan serber, kroater och slovener, senare Jugoslavien.

I samband med Jugoslaviens upplösning i början av 1990-talet valde Montenegro (efter en folkomröstning) att stanna kvar i Jugoslavien tillsammans med Serbien. Dessa två republiker bildade det nya landet som hette förbundsrepubliken Jugoslavien. Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Makedonien valde att lämna federationen, vilket ledde till flera krig, främst i Kroatien och Bosnien. Dessa krig brukar i folkmun kallas för de jugoslaviska krigen. Montenegro var tillsammans med Serbien en stridade part. Montenegrinska enheter stred främst i södra Kroatien och Bosnien mot kroatiska förband.

I början av 2000-talet frigjorde sig Montenegro emellertid alltmer från Serbien, och i februari 2003 ersattes federationen Jugoslavien med den lösa statsunionen Serbien och Montenegro. Montenegro tog därefter ytterligare symboliska steg mot ökad självständighet genom införandet av ny flagga och nationaldag 2004. I maj 2006 genomförde Montenegro en folkomröstning för att bryta unionen med Serbien. Självständighetsförespråkarna vann omröstningen med endast några få tusen rösters övervikt. Den 3 juni förklarade sig Montenegro självständigt; den 5 juni förklarade sig Serbien i sin tur självständigt från unionen, som därmed upplöstes, och den 15 juni erkändes Montengros självständighet av Serbien. Den 28 juni blev Montenegro upptagen som medlem av FN.

Montenegro skrev under EU:s stabiliserings- och associationsavtal den 15 mars 2007 och den 15 december 2008 lämnade landet in en ansökan om medlemskap i EU ^[2]. Eventuell kandidatsstatus som framtida medlem av unionen, ett steg innan regelrätta medlemsförhandlingar kan påbörjas, beräknas tidigast under 2009 ^[3].

redigera Politik

Huvudartikel: Montenegros politik

redigera Folkomröstning om självständighet

Stora grupper i Montenegro, med Milo Đukanović som en av frontfigurerna, har länge velat ha större självständighet eller rentav ett utträde ur unionen med Serbien. Parlamentet beslutade den 12 juli 2004 att införa en ny flagga, ny nationalsång och ny nationaldag som ett steg mot ökad självständighet. Nationaldagen firas den 13 juli till minne av kongressen i Berlin år 1878 som erkände Montenegro som världens 27:e självständiga nation.

Den 21 maj 2006 hölls en folkomröstning om huruvida Montenegro åter skulle bli helt självständigt eller inte. Ungefär 55,5 procent av de röstande röstade för utträde ur unionen vilket var endast 0,5 procent fler än den gräns som EU satt upp i samband med statsunionen Serbien-Montenegro. Detta gjorde Montenegro till det sista land att lämna det forna Jugoslavien. Vissa ansåg att folkomröstningen var ogiltig, då serber boende i Montenegro och montenegriner boende i Serbien inte fick rösta. Den 3 juni förklarade sig Montenegro självständigt; den 5 juni utropade Serbien sitt oberoende och erkände de facto Montenegro. Den serbiska regeringen erkände officiellt Montenegro som en självständig stat den 15 juni.

redigera Parlamentsval

Den 10 september 2006 vann Milo Đukanović och hans socialdemokratiska koalition landets första val som självständig nation. Valet godkändes av internationella valövervakare, men Željko Šturanović blev premiärminister då Đukanović inte ville ta posten igen. 2007 avgick dock Šturanović på grund av hälsokoskäl och Đukanović blev återigen landets premiärminister.

redigera Geografi

Montenegro

Huvudartikel: Montenegros geografi

Landet Montenegro domineras av bergslandsskap, som endast till vissa delar är skogbeklätt. Landet har kust mot Adriatiska havet i Medelhavet i sydväst. I sydöst ligger Skodersjön, som delas mellan Montenegro och Albanien. Dess högsta bergstopp är Zla Kolata i bergskedjan Prokletije i landets norra del. Kotorbukten är känd som Europas sydligaste fjord, och ligger i landets nordvästra del intill Adriatiska havet.

Viktigare städer är Podgorica, Nikšić, Pljevlja, Bijelo Polje, Herceg Novi, Berane och Cetinje. Se även lista över orter i Montenegro.

redigera Administrativ indelning

Montenegro är indelat i 21 kommuner (opština). Se vidare lista över Montenegros kommuner.

redigera Demografi

Huvudartikel: Montenegros demografi

Montenegro hade år 2005 omkring 716 000 invånare. Enligt folkräkningen i november 2003 var antalet invånare 620 145.

Montenegrinerna nämns i konstitutionen som en egen nationalitet, vid sidan av serber, bosniaker-muslimer, albaner och kroater. 43,16 procent sade sig i folkräkningen 2003 vara montenegriner, 31,99 procent var serber, 7,77 procent bosniaker, 5,03 procent albaner och 3,97 procent såg sig som slaviska muslimer(dock räknas bosniaker och slaviska muslimer idag som en folkgrupp enligt den nya författningen från oktober 2007). Totalt 6 811 personer, det vill säga ungefär 1,1 procent, sade sig vara kroater. 6,98 procent var av annan härkomst eller valde att inte svara på frågan.

redigera Ekonomi

Montenegro är ett av de minst utvecklade och minst industrialiserade områdena i det forna Jugoslavien. Bland näringar märks jordbruk, tillverkning av stål, aluminium och kol, skogs-, tobak- och textilindustri samt turistnäring. Landet har allvarliga arbetslöshetsproblem, och den dominerande aluminiumindustrin och den finasiella sektorn har privatiserats. Genom turistnäringen har landet dragit till sig ett inflöde av utländska investeringar.^[1]

Efter den kommunistiska ekonomins avskaffande skedde under 1990-talet ett avsevärt bakslag i ekonomin. Serbien och Montenegro hade i januari 1994 världens näst högsta inflationgrad någonsin, på 3 miljoner procent. Av denna anledning började en stor del av den montenegrinska ekonomin i praktiken att använda D-mark. År 1999 beslutades i Montenegro att helt frångå den gamla valutan, och att istället använda D-marken som formell valuta. D-marken omvandlades till euro 2002, och är därigenom valutan i landet, trots att landet inte är medlem i EMU.

Medelnettoinkomsten per invånare var i mars år 2008 402 euro i månaden. ^[4]

redigera Infrastruktur

Huvudartikel: Transport i Montenegro

Infrastrukturen i Montenegro består främst av väg och järnväg. Den viktigaste hamnen finns i Bar, där det även finns färjor till Italien. Det finns totalt 5 277 kilometer väg i Montenegro, varav 1 729 km är asfalterad. Huvudknuten för järnvägen i landet finns i Bar, Montenegro har totalt 250 km järnväg, varav en tredjedel är tunnlar och viadukter.

Montenegro har två internationella flygplatser, en i huvudstaden Podgorica och en i Tivat.

redigera Försvar

Montenegro avskaffade värnplikten efter självständighetsförklaringen 2006. Istället infördes en yrkesarmé. Denna består av 340 officerare, 900 underofficerare och 900 kontraktsanställda underbefäl och meniga, samt 260 civilanställda (2006). Ytterligare 800 soldater skall anställas.