Innehåll |
redigera Utvecklingen från sanskrit till prakrit
Men under det att det klassiska sanskrit av grammatikerna ordnades och fastställdes i en bestämd form, i vilken det sedermera under alla följande tider fortlevat såsom lärdomens och litteraturens huvudspråk i Indien, liksom latinet under medeltiden i Europa, utvecklade sig vid sidan därav det levande folkspråket naturenligt och fritt. Redan långt före den fornindiska periodens slut hade folkdialekter uppstått, betydligt skilda från sanskrit. Det berättas uttryckligen, att Buddha, vilken sannolikt levde under 500-talet f.Kr. samt med sin lära och predikan vände sig till alla klasser utan åtskillnad, nyttjade folkets språk, icke sanskrit. Men då inga minnesmärken finns i behåll av folkspråket från denna tid, utan först från 200-talet f.Kr., samt dessutom Paninis grammatik betecknar ett bestämt anslutningsstadium av sanskrits utveckling, räknar man den medelindiska språkperiodens början omkring 300 f.Kr. Att noggrant bestämma dess slut är av många skäl icke möjligt. Till åtskilliga århundraden e.Kr. torde man kunna sätta det. Med ett gemensamt namn kallas hela den medelindiska periodens språk prakrit. Ordet betyder ursprunglig, naturlig, vanlig, och det betecknar språket såsom det vanliga folkspråket i motsats till det klassiska sanskrit.
Under den långa medelindiska perioden visar naturligtvis språket betydligt olika utvecklingsstadier. De äldsta och ålderdomligaste proven därav ha vi i den berömde konung Ashokas inskrifter. Ashokas regering började enligt grekiska författare omkr. 272 f.Kr. Han lät på flera ställen i sitt rike inhugga i klippan en ganska omfångsrik ediktsamling, nämligen vid Peshawar i nordvästra Indien, vid Girnar i Gujarat och vid Dhauli i Orissa. Var och en av dessa inskrifter är avfattad i en olika dialekt, och man har all grund att anta, att detta är den dialekt, som på Ashokas tid i nämnda trakter talades av folket. Med språket i Dhauliinskriften överensstämmer väsentligen en fjärde redaktion av en dikt en vid Khalsi vid övre Yamuna och åtskilliga andra inskrifter från samma tid, varför man antager, att det representerar Ashokas officiella språk, den dåvarande dialekten magadh i Magadha (omkring mellersta Ganges).
redigera Utvecklingen till pali
Det benämnes även stundom tanti, vilket ord har samma betydelse som pali, och maghadhi. De ceylonska buddhisterna själva anser nämligen, att pali är magadhadialekt. Men att så icke är förhållandet synes framgå av en jämförelse mellan detsamma och språket i den ovan nämnda Dhauliinskriften. Pali står i de flesta punkter närmast Girnarinskriftens språk och synes kunna karaktäriseras såsom en västlig mellandialekt mellan de båda nämnda klippinskrifternas. Det är avgjort icke en dotter av det klassiska sanskrit, utan har naturligt utvecklat sig ur en äldre, med vedaspråket samordnad folkdialekt samt har bevarat åtskilliga ord och former, vilka är ålderdomligare än det klassiska sanskrit, ja till och med än själva vedaspråket.
De nordliga buddhisternas, i Nepal, heliga skrifter, såsom Lalitavistara, visa i de metriska delarna, de s. k. Gathas (eg. sånger), ett egendomligt språk. Lalitavistaras prosaiska delar är författade på ren sanskrit; de inströdda poetiska styckena åter förete, i sin nuvarande gestalt, en egen blandning av gamla sanskritformer och yngre dialektformer. Mycket ofta synes metriska skäl ha varit bestämmande vid valet. Gathas' språk benämnes gathadialekten. Det kan ej betraktas såsom ett verkligt levande, rent folkspråk. Dess yngre former står i de viktigaste punkterna pali nära, men avviker dock i åtskilligt därifrån.
redigera Jaina
Jainadialekten kallas språket i den s. k. Jainismens heliga skrifter, de 45 agarnas. Det är i själva verket en gammal Magadhadialekt, s.k. ardhamagadhi, och nära besläktat med den ovan nämnda Dhauliinskriftens språk, fastän Agarnas' nuvarande redaktion icke är äldre än 500-talet e.Kr.
redigera Se även:
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
