La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, är ett allegoriskt epos skrivet av Dante Alighieri i början på 1300-talet. Det utkom i sin helhet först efter Dantes död; de två första delarna dock redan före 1319.
Verket omfattar 100 sånger (canti) på ca 150 rader vardera, uppdelade i tre delar; Inferno (Helvetet 33 sånger), Purgatorio (Skärselden 33 sånger) samt Paradiso, (Paradiset 33 sånger) I början finns det även 1 inledande sång, alltså blir det 100 sånger allt som allt. Originalet är skrivet på en föregångare till det italienska skriftspråket, med ett av Dante själv påfunnet versmått, terzinen.
Handlingen utspelas jubelåret 1300. I verket skildras Dantes vandring genom Helvete och Skärseld, i vilka han får bevittna de olika nivåer av straff och rening de syndiga själarna får utstå efter döden, samt upp i Paradiset där han får träffa sin ungdomskärlek Beatrice som han tidigare skrivit om i Vita Nuova.
Som guide ner genom Helvetets tratt och upp på skärseldsberget har han diktaren Vergilius. Eftersom denne dock levde före Jesu födelse är han inte berättigad att följa med in i himlen och Beatrice tar istället över visningen, och efter henne Bernard av Clairvaux, och sist Gud.
Dante själv kallade endast verket för Komedin, epitetet Gudomlig lär ha tillfogats av Giovanni Boccaccio. Första gången det förekommer i tryck är i Giolitos venetianska upplaga från 1555 som är redigerad av Ludovico Dolce. Verket har periodvis varit mer eller mindre bortglömt men har varit inspiration för många moderna författare, såsom James Joyce, T S Eliot och William Blake.
Jag stod i mitten av min levnads bana |
Enligt Olof Lagercrantz tolkning ska eposet läsas som författarens besvärjelse av de döda, och han menar att det har realistiska drag då Dantes möten påminner i det mesta om möten alla har dagligen. Vanligare är dock att studera de allegoriska dragen i eposet, där det finns flera konkurrerande tolkningar. I intertextuellt avseende kan man se tydliga spår av Aristoteles, Vergilius, Albertus Magnus, Thomas av Aquino, Bibeln, och toscanska och florentinska legender, tankesätt, och politiska förhållanden. Den världsbild som förmedlas är ptolemaisk och geocentrisk; verket är en god källa till hur medeltidens lärde såg världen, och genom att studera vilka som hamnat i helvetet eller himlen, ger det även en idé om Dantes samtids moraluppfattning.
Helvetet är strukturerat i nio cirklar eller kretsar, djupare ner allt eftersom antalet syndare blir mindre men synden är allt grövre och straffet följaktligen värre. Alla straff följer en modell, contrapasso, så att syndarna förhindras att synda på det sätt de gjort i livet. De lättjefulla blir således med piska tvingade att springa runt i cirklar och förrädarna är mer eller mindre infrysta i is så att de omöjligen kan göra en svikande gest igen. Alla syndare straffas också (med möjligt undantag för dem i första kretsen, limbo) nakna.
- Vestibulen, mitt emellan jord och helvete straffas de likgiltiga, genom att tvingas jaga en blank fana, själva jagade av getingar, flugor och larver.
- Första kretsen: De okristna, de födda före Jesus, de som kämpade för det rätta men inte hade den rätta tron. Straffet är ett evigt liv som det på jorden.
- Andra kretsen: De vällustiga (sexuellt utsvävande) blåser omkring i en storm
- Tredje kretsen: De omättliga tvingas ligga ner i gyttja under regn och hagel
- Fjärde kretsen: De giriga och slösaktiga tvingas rulla stora stenar mot varandra
- Femte kretsen: De vreda slåss mot varandra i ett träsk och de lata ligger fast på bottnen
- Sjätte kretsen: Kättarna brinner i öppna gravar i all evighet
- Sjunde kretsen: I den sjunde kretsen återfinns våldsverkarna. Både mot sin nästa, sig själv och mot djur, natur/Gud. De som skadat andra kokas i blod, de som skadat sig själva växer fast i träd (oförmögna att skada sig själva) och de homosexuella (inte alla) samt de som har haft sex med djur (sodomi), ockrarna och hädarna vandrar omkring i en glödhet öken, utsvävarna jagas av vilda hundar genom en skog.
- Åttonde kretsen: De som lurat och bedragit, stulit och splittrat, smickrat och spått, gjort sig skyldiga till ondskefulla, kallblodiga synder associerade till svek straffas här i tio olika underavdelningar (Malebolgia).
- Nionde kretsen: Förrädarna mot sina nära och vänner är fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytos is. Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av Satan som är fast i sjöns mitt.
Efter Helvetet (Inferno) kommer Skärseldsberget där de sju dödssynderna bestraffas, helt enligt contrapasson. Därefter kommer paradiset (dit skärseldens besökare i sinom tid kommer) och sedan himlen, dit de som tjänat Gud helt får komma. I den högsta himmelsfären ställs Dante inför Gud.
Redan tidigt blev det vanligt att utge kommentarer av verket för att underlätta läsningen, eftersom eposet ställer krav på att läsaren är förtrogen med Dantes intellektuella arv. Dantes båda söner utgav kommentarer: Jacopo Alighieri 1322 och Pietro Alighieri tre olika kommentarer 1340-64. Giovanni Boccaccios och Benvenuto da Imolas kommentarer 1373-75 och 1375-80, är klassiska.[1]
I Sverige känns verket igen från Tage Danielssons ganska fria omarbetning i filmen Mannen som slutade röka från 1972 med Gösta Ekman i huvudrollen som Dante.
redigera Översättningar till svenska
- Nils Lovén, 1856-57
- Edvard Lidforss, 1902-3, med kommentarer
- Sten Granlund, 1912
- Aline Pipping, 1915
- Arnold Norlind, 1921
- Åke Ohlmarks, 1966
- Ingvar Björkeson, 1983, med kommentarer
redigera Se även
Wikimedia Commons har media som rör Den gudomliga komedin.
- Devil May Cry, ett TV-spel som är löst baserad på handlingen i Den Gudomliga Komedin
- Dani.helvete.himmel, en musikal av Thomas Sundström fritt efter Den gudomliga komedin