Diglossi innebär att språkanvändare i ett samhälle använder två språk men i olika situationer.
Begreppet myntades av lingvisten Charles Ferguson 1959 och han avsåg först förhållandet mellan två olika varieteter av samma språk, en hög respektive låg varietet, som används inom olika språkliga domäner. Exempel på detta är arabisktalande samhällen, där högvarieteten är klassisk arabiska och lågvarieteten är de regionala arabiska språken, i Schweiz där standardtyska är högvarieteten och schweizertyska är lågvarieteten, eller i t.ex. Ryssland där kyrkslaviska förkommer som kyrkligt språk men överallt annars talas ryska.
Högvarieteten används typiskt i formella sammanhang, medan lågvarieteten hör till hem och familj. Det innebär att lågvarieteten är talarnas första språk, och högvarieteten typiskt lärs in under skoltiden. Ofta har högvarieteten hög prestige och signalerar klass. Eftersom högvarieteten inte främst används för kommunikation i vardagen sker där inte mycken språkförnyelse, utan den sker i lågvarieteten.
Begreppet har vidgats till att omfatta samhällen där två olika språk (till skillnad från varieteter av samma språk) talas. Ett standardexempel är Paraguay där spanska är högspråk och guaraní är lågspråk, då litteratur t.ex. förekommer mest på spanska medan vardaglig kommunikation sker på guaraní.
Mer aktuella exempel på diglossi skulle till exempel vara ett scenario där all undervisning i skolan sker på svenska, men all forskning på högskole- och universitetsnivå sker på engelska. Ett annat exempel är döva i Sverige som använder sitt modersmål, teckenspråk, som talat språk och svenska som skriftspråk.[1]
I motsats till diglossi kan man tala om parallellspråkighet, som då innebär att språkanvändarna i ett område är tvåspråkiga (eller flerspråkiga), och där båda språken kan användas i vilken kontext som helst (dvs. både i skolan och i forskningsrapporter).
redigera Referenser
- ^ Bredberg och Harris, Vårdprogram för döva barn med cohleaimplantat s. 27-31, Lund 1997