Arabiska alfabetet.html

dolar amerykański(USD): 3,0214



Arabiska alfabetet används för att skriva det arabiska språket, liksom ett antal andra språk som persiska, urdu och uiguriska. Det har historiskt sett används för att skriva ett större antal språk, men många av dessa har under 1900-talet övergått till latinska eller kyrilliska alfabet. Ett exempel är turkiska som efter 1928 övergick till att skriva med det latinska alfabetet.

Det arabiska alfabetet skrivs från höger till vänster. Bokstäverna i ett ord skrivs vanligen samman så att de blir en sammanhängande enhet. Rent praktiskt använder man vid typsättning initiala (oftast längst till höger i ordet), mediala och finala (oftast längst till vänster i ordet) former för respektive bokstav (till skillnad från dess isolerade form). Vissa bokstäver har dock inga initiala och mediala former (se nedan), men kan förekomma i början eller mitt i ord ändå. Då används den självständiga respektive den avslutande formen. Tecknet efter ska då inte heller bindas med det föregående.

Det arabiska alfabetet är en abjad, det vill säga en konsonantskrift där vokaler är frivilliga och markeras med diakritiska tecken. Det är dock inte en "ren" abjad; långa vokaler skrivs alltid ut men inte de korta.

redigera Ordning

De arabiska bokstäverna kan sorteras på två olika sätt. Den ursprungliga abjadī-ordningen härstammar från det feniciska alfabetet och påminner därför om bokstavsordningen i exempelvis hebreiska. Hijāʼī-ordningen grupperar tecken med liknande utseende. Abjadī används vid numrering medan hijāʼī används då listor över namn eller ord ska sorteras, exempelvis telefonkataloger och ordlistor.

redigera Bokstäver

• Ursprungligen stod bokstaven ʾalif för en glottal stöt. Numera används den i likhet med yāʾ och wāw för att representera en lång vokal.
• Numera skrivs glottal stöt med hamza. Den skiljer sig från andra bokstäver genom att den både kan skrivas ensam och som ett diakritisk tecken.

redigera Vokaler

redigera Korta vokaler

Korta vokaler skrivs i arabiska med diakritiska tecken kallade harakat ovanför eller under föregående konsonant.

För att markera att en konsonant inte följs av en vokal kan den markeras med ett sukūn.

redigera Långa vokaler

Långt a skrivs, efter alla konsonanter utom hamza, med tecknet för kort a följt av ett ʾalif. Långt i skrivs med tecknet för kort i följt av ett yāʾ. Långt u skrivs med tecknet för kort u följt av ett wāw.

I texter där korta vokaler inte skrivs ut så representeras de långa vokalerna av enbart konsonanttecknen ʾalif, yāʾ och wāw. Ett viktigt undantag är den bestämda artikeln al där a uttalas kort trots att den skrivs med ʾalif.

redigera Siffror

I arabiskan finns det två sorters siffror: standardarabiska samt så kallad nordarabiska som används i Iran, Pakistan samt i Indien.

Siffror skrivs från vänster till höger och skrivs alltså inte åt samma håll som bokstäverna.

Talet 2008 skrivs alltså på arabiska ٢٠٠٨

redigera Hantering i datorer

Se även Arabiska chattalfabetet.

Teckenkodningen Unicode stöder arabiska och andra språk med liknande alfabet precis som alla andra språk i världen. I filer ska bokstäverna lagras i grundform, det vill säga inte de varianter som binds ihop med bredvidliggande bokstav. När texten ska visas på en bildskärm får datorn modifiera tecknen efter hur de står. Det vanligaste är att man byter ut bokstäverna i grundform mot särskilda med bindningar, enligt arabiskans bindningsregler. Det finns koder för dessa i Unicode, och dessa tecken får då finnas med i det teckensnitt som används.

En annan svårighet kommer från skrivriktningen höger till vänster. Enligt Unicode ska filer internt lagras med första tecknet först, och det tecknet får sedan skrivas ut till höger. Om en text bara innehåller arabiska tecken och enstaka skiljetecken är det lätt, man vänder på tecknens ordning vid visning. Om texten innehåller europeiska ord, till exempel förkortningar, nummer, med mera, blir det mer komplicerat. Unicode-standarden innehåller en avancerad algoritm för detta som datorutvecklare kan använda.

Även äldre 8-bitskodningar finns, som använts före Unicode och delvis fortfarande, till exempel ISO/IEC 8859-6. Det stödjer engelska och arabiska, men inte fullt ut persiska, urdu mfl. Det innehåller inga varianter med bindningar, och en dator får hantera det internt på något sätt.