De agglutinerande språken är en undertyp av de syntetiska språken, det vill säga språk där enskilda ord ändrar form för att kunna användas i olika grammatiska sammanhang. I agglutinerande språk fogas (agglutineras) en mängd affix till en ordstam, och varje enskilt affix kan vanligtvis associeras med en enskild grammatisk funktion. Detta till skillnad från exempelvis flekterande språk (som svenska) där en mängd relaterade ordformer (paradigm) används för att uttrycka grammatiska roller, men där varje given form representerar ett helt komplex av grammatiska särdrag (som numerus, genus och så vidare).
Begreppet härrör från det latinska verbet agglutinare, som betyder "att klistra ihop" eller "att sätta samman". Termen användes först av Wilhelm von Humboldt och August Wilhelm Schlegel i deras morfologiska indelning av olika språk.
Några exempel på språk som är agglutinerande är finska, japanska, turkiska, swahili, maltesiska, esperanto och somaliska.
